Jag är född 1960, och har ridit sedan jag var 12. När började var ridutbudet rätt begränsat.
Det fanns hoppning, dressyr, lite fälttävlan och skogspromenad. Det var det hela. Jag hamnade inom dressyren;
den passade min analytiska person bäst.
Under några år arbetade jag som ridlärare, och gick Strömsholmsutbildningen.
Fast jag trivdes aldrig med dressyrsporten. Jag är inte speciellt intresserad av att tävla, och allt för många diskussioner inom
dressyrsporten var tävlingsrelaterade, vilket gjorde det hela än tråkigare. Några alternativ fann jag dock aldrig, så jag tävlingsred
faktiskt under 20 års tid, till och från. Aldrig med någon framgång, och sällan med någon glädje. Det förvånar mig ofta att jag så
enträget höll på så länge.
I mina försök att hitta annat roligt inom hästeriet provade jag lite av varje.
I många år var avel grunden i hästeriet. Under några år var det många utbildningshästar och även en del hingstar till bruksprov.
Avel och utbildnings-stall ger mycket hästar och mycket plikt-ridning. Det tog bort glädjen i hästeriet för mig, och
1995 tömde jag drastiskt stallet på hästar; bara några få blev kvar. Glädjen i att rida hade försvunnit genom alla
utbildningshästar, och jag red min Kalle bara några dagar i halvåret. En bidragande orsak till detta var att en
del "knäppa" utbildningshästar jag red gjorde mig ordentligt rid-rädd. Jag fick några rejäla hjärnskakningar
dessa år, och en del andra skador också. Ridning blev skräckfyllt för mig, något som det har tagit tid att bli av med. Jag
vågade knappt ens rida min käre Kalle. 1998 gjorde jag några försök att tävla med Kalle igen, men motivationen till detta
var mindre än nånsin. Efter två tävlingar hade jag fått nog, och pensionerade Kalle, då 18 år. Nu skulle det inte ridas mer.
Jag var less och färdig med det. Trodde jag.
Intresset för ridning hade inte försvunnit, bara lusten till det.
Jag började höra talas om klassisk ridning och läste bland annat Bent Branderups bok. Denna värld verkade stämma bättre
med mina tankar runt hästeriet, och efter att ha varit åskådare på en Bent-kurs våren 2000, satt jag upp igen. Kalle
var åter ridhäst.
Sedan dess har jag fortsatt att rida. Med Kalle var jag på flera kurser för Bent Branderup,
och jag utvecklas fortfarande. Äntligen har jag hittat rätt. Rid-pressen var borta och ridglädjen tillbaka.
Det jag fann med Bent Branderup var dels en logisk filosofi som analyserade och förklarade ridningen in i
minsta detalj, och dels en frid att rida dressyr bara för det egna och dagliga nöjet, utan att bygga in olika
mål och prestationer i det.
Det viktigaste de senaste åren har lärt mig är att man kan, skall och får
välja vilka hästar man rider. Tyvärr har jag många gånger varit väl halsstarrig i min iver att kunna rida alla.
Idag kan jag acceptera att jag inte vill, kan eller törs rida dem alla. Nu väljer jag med omsorg, och ser till
att ha roligt medan jag rider.
När jag sprang runt stugan här på somrarna som pojke på 70-talet, lovade jag mig att jag någon gång i framtiden
skulle piaffera på den lilla vägen framför ödetorpet 100 meter längre in i skogen. Det
skulle vara någon sorts hyllning till det gamla torpet, och ett sätt att sluta cirkeln i min
ridning. På den tiden var jag rätt nybakad ridskole-unge.
Men så blev jag vuxen, glömde bort både stugan och löftet till det gamla ödetorpet
intill. Det var nära att även min stuga blev ett ödetorp. Fast så blev det som det blev; jag
flyttade hit och den 6 november 2002 piafferade jag där, framför ödetorpet, på min gamle Kalle.
Det kändes precis så vördnadsfullt som jag tänkte mig som pojke. För en gångs skull
vinklade jag upp spöet och piafferade riktigt akademiskt.
En av mina drömmar gick i uppfyllelse, cirkeln blev sluten.
vallack född 2000
Uppfödare: Maj och Göran Eriksson, Norrdalens Gård. www.norrdalen.se e. Bross 172 u. Norrdalens Sölv-Nita 2680 e. Sölvgråen 113 ägare: Markus Holst
Ingela filmade mig nyligen, varvid jag kunde konstatera att mycket av min ridning inte alls såg ut som jag trodde. Tyvärr såg den inte lika bra ut som jag trodde. Det var ganska jobbigt, måste jag säga. En del brister kände jag till men tyckte inte de var så farliga. Nu har jag tittat på filmerna flera gånger och tycker mer och mer att bristerna är rätt illa, sådana där basala grejer jag skäller på mina elever om.
Vi som har varit på premiering har hört orden många gånger. Nu är det snart 20 år sedan jag senast var på en premiering, men länge länge ville man ha vägvinnande gång med bra påskjut på hästarna, framför allt på halvblodshästarna. Ganska länge har emellertid detta krititserats då den vägvinnande gången inte är särdeles ridbar.
Varför ville man då ha den? Det är inte så förv...
Hästen domesticerades för omkring sextusen år sedan och tamhästar har funnits i Sverige åtminstone sedan bronsålder Benämningarna för hästen har naturligtvis varit olika i skilda tider och bland skilda folkslag. Jag tänkte här ta upp några benämningar för häst som funnits i svenskan.
I fornsvenskan, som talades av vikingarna, hittar vi Jor (som i Jorsala, hästarnas salar, vikingarnas namn på Jerusalem) och Dras...
Toppryttare Helgstrand erkänner nu att han inte kan lista ut hur man rider enligt FEI Regler och krav. "Gammaldags tysk ridning" är ute. Modern McTræning är inne. Det är för svårt att rid...
Denna film demonstrerar tydligt skillanderna i den spanska doma vaquera-ridningen och den nordeuropeiska dressyren. Som ni ser, är det mycket som vi inte känner igen, även om en del saker är bekannta.
Det finns på livrustkammaren en svensk översättning från 1828 av Guernieres bok. Livrustkammaren har sålt fotokopior av denna bok. bland annat har jag en sådan. nu har Walter Thyselius scannat in hela boken, och lagt ut den på sin hemsida Där kan ni alltså skriva ut hela den, om ni vill.
Nyligen under en av mina teoriföreläsningar på en kurs diskuterade vi i vanlig ordning öppnan. Att öppnan kom på tal beror mer på att den ofta får symbolisera rörelser i stort. Allt som då sades, och som här skrives, kan alltså lika gärna beröra någon annan övning.
Det jag då pratade m var också en mycket vanlig sak; något jag pratar om på alla mina kurser: Vikten av att styra och ha en klar linje man vill utf...
Jag hör ibland önskemål om att jag skulle presentera en tydligare röd tråd för mina elever, en tydligare bild av vad jag vill med min ridning och vart eleven skall gå härnäst. Det tänker jag inte göra. Tanken om en röd tråd är byggd på en modell om att kunskapssökandets mål är att nå upp till en gemensam punkt högst upp på ett berg, eller klättra högst upp på ”kunskapens stege. Jag skriver i kapitle...
Jag fick frågan häromdagen, lite trevande och osäkert, av en tös som dels var nyfiken men samtidigt troligen lite rädd att förolämpa mig. Jag svarade något i stil med att jag ju är rätt inspirerad av Bent, och eftersom han brukar gilla det han ser mina elever göra, så rider jag nog akademiskt.
Men vad menas egentligen med att rida akademiskt?
Som ett inledande svar på den frågan, får jag väl säga att jag fakti...
Jag hittade av en tillfällighet denna härliga bild på nätet:
Den visar en draghäst som kan sitt jobb. Tyvärr ser vi inte vad han drar. Han har en bra anpassad sele. Se hur det är luft både upptil och nedtill i lokorna. Han drar alltså inte med manken eller strupen, utan med bogarna. Draglädrena är helt raka och ändå är det luft under dä...
En bekant berättade för mig hur barnens ridlärare talat om för barnen på ridskolan att hästen inte alls vill bli riden, egentligen. Jag har hört sådant sägas förut, och jag minns hur min ungdoms stora förebild Kapten Koch en gång blev mycket arg efter att på radio hört någon tala om hur dumma hästar är som gör det människor vill.
Frågan fick jag för ett tag sedan. Nej, blev mitt svar, men det är roligare. Det tycker jag att det är. Det är roligt att rida enhändigt på samma sätt som det är roligt att cykla utan händer.
Är det svårare att rida enhändigt då? Ibland, ibland inte. Att så få gör det beror nog på att de flesta tycker det är svårare att rida enhändigt. Naturligtvis blir det svårt om man aldrig gör det. Kom ih&arin...
Min vän i Arizona, Kip Mistral, har tillsammans med Ellen Schuthof-Lesmeister skrivit en mycket läsvärd bok om arbete för hand. Boken beskriver såväl det grundläggande arbetet med unghästen som det avancerade arbetet med skolade hästar. De flesta tllvägagångs-sätt finns beskrivna, såväl tömkörning som arbete från sidan.
Jag hade fördelen att läsa boken innan den publicerades och fick därför med några små ...
Jag läste en blogg om öppnandet och undersökningen av Magnus Ladulås grav nu i maj. I graven hittades rester efter 8 personer. De flesta har man kunnat räkna ut vilka det är, men där finns också en man, 190 cm lång, ca 60 år, som man inte kan placera. Man vet emellertid att han var ryttare, och där lärde jag mig något nytt och intressant:
Nej, inte i stort, men kanske för min egen del. Inte så att jag tänker börja rida på ett annat sätt, men jag känner mig just nu än mer angelägen än annars att distansera mig från begreppet akademisk ridkonst, eftersom jag känner mig mer och mer främmande inför det.
Jag känner inte igen mig i dessa uppvisningar man då och då ser bilder ifrån, där ryttarna rider i teaterkläder och alltså är utklädda, inte ...
